fredag, januari 27, 2017

Förintelsens minnesdag



Det jagas fortfarande i skogarna vid Sobibor
efter Shoah


Tiden etsades fast
trodde vi
dåtid, den tiden som vi sa.

Den går aldrig över.

Det som hände då
hände inte då
utan där,  
platsen som ständigt pågår.
Kroniskt där
femtio år senare
berättade de överlevande
vad som hände.
Röken stiger.  

Nutid är ett när
nu när vi bygger
tänker försöka bygga
en värld av värdighet, mänsklig
Försäkringen i vårt försök är
varslet från den tid som skulle vara fastetsad
men som inte går över.       

Borlänge 160501.


1.
Det började: Ni får inte leva bland oss.
Det förkortades: Ni får inte leva.

Ibland öppnades luckorna på tåget
vi såg bara deras ögon
som djur

Ni ska jobba på fabrik, sa vi till dem.
Sedan fick de se vad det var för fabrik!

Hårda transporter var det
på natten hade minst fyra dött
hur de nu lyckades med det


Ni får inte leva bland oss.
Ni får inte leva.

Här bor vi fint
det stod tomt efter kriget
judarna gjorde träsniderierna
de hade den här gatan
De var väl som vi
fast annorlunda,
de hade guld

Sedan var det Arbeits-Juden man träffade
Belzec kommer jag inte ihåg
men det var en judepojke som sjöng
satt i båt på floden och sjöng så fint.
Tänk att han klarade sig, det var roligt att höra!

Man förstod ju efteråt
hur hemskt det måste varit för dem
att begrava sina egna
                          
Vi är vi
de hade guld.
De begravde sina egna.
Förintelsen var hemsk
för dem.


2.
I omklädningsrummet fanns
graffitti på jiddisch
så att de började förstå

Sjukstugan hade en flagga med ett rött kors
så de inte skulle oroa sig
Kläderna skulle av förstås,
sen sköts de med nackskott

Den som var stark fick jobb
skyffla ut liken
på den tredje dagen drog han upp sina barn
i skyffeln

Zyklon-arbetarna bar det röda korset
det återanvändes
för sin lugnande inverkan

De erfarna jobbade vid ugnarna
sist i produktionslinjen
benmjölet slängdes i floden

Sången som vi lärde dem
”Vi har blivit ett med Treblinka”
finns inte en jude som kan sjunga den idag



3.
Fem tusen i månaden dog.
Såklart, det var för många i ghettot
sådär gick det ju inte att hålla på.

När tågen kom in
lastades de av på rampen
Ingen massaker fick förekomma,
det skulle stoppa upp processen

När dödsångesten sätter in släpper kroppen ut allt
men också de ångestdränkta kläderna behövdes.


gamle Snåljåp var där
Intet fick hejda takten mot gasen
Huvudprodukten i Mauthausen var sten
huvudprodukten i Auschwitz var död.
Produktionsekonomin visar att
förbättrade förhållanden ledde till
färre döda i Mauthausen, och mer sten producerad
färre döda i Auschwitz, och mindre död producerad.
Faktorer värda att väga in
i Snåljåps manufaktur.

Ett block var annorlunda
bara en fjärdedel av dem dog
Det var ovanligt i Auschwitz


4.
Det gick rykten.
Det var ju bara rykten!
Något rykte hörde man väl
i slutet av -44.
Tågtidtabellen visade fem timmar
mellan avlastning och avgång
då kunde man ju undra över ryktena.
Det är klart vi undrade,
men vi visste ju inget!

Det var som en vanlig resebyrå
barn under fyra år åkte gratis
fanns ingen Förintelse-budget på Mitropa.

Specialtågen går fortfarande
för gruppresor, precis som då.
Tågen beställdes av ministeriet,
vi visste ingenting.
Auschwitz var en av destinationerna på resan
det stod i tidtabellen
men då visste man ju inte
Ministeriet skickade iväg folk, kriminella, kanske judar
det visste inte vi
Men jag var av en viss betydelse,
utan mig skulle tågen inte ha kommit fram!

De visste vart de var på väg
vi visste inte vart de var på väg
fast det gick rykten
Femtio lastbilar på en kväll här i stan
vi visste inget
De visste, när de kom fram
och såg att ingen var där

Dödstalen är statistik
sånt visste vi ingenting om
Vi var ju inte där


5.
Etik i efterskott:
Självförvaltningen fungerade bra
Ghettot fungerade väl
gjorde det inte?
- Czerniakowskis dagbok
Va, finns den kvar?
Oj då


Stackarna på tåget, de fick åtminstone vatten
- Vem gav judarna vatten?
Vi gjorde det! Vi polacker!


Etik när den är akut:
Nej det går inte!
Vem tar hand om barnen
om vi gör uppror?




Under Europas mulna skyar
ser du lövhögen
mörka multnande blad
men det är skedar
små skedar

”Kunde du slicka mitt hjärta
skulle det förgifta dig”

Helena Duroj

Inga kommentarer: