fredag, september 08, 2017

Den skammen, eller Hur man tolkar Lagen



Den skammen.
Hur ska vi stå ut att leva med oss själva när sådant här förekommer. När sådant här försvaras med att Vi följer lagen - vilket är den civiliserade tidsålderns variant av Vi lydde bara order.

Nazisterna får polistillstånd för en marsch genom Göteborg, förbi synagogan, på den stora högtidsdagen Jom Kippur. Församlingen invänder självklart att det är en provokation, att det skrämmer bort deltagare från högtiden och att det är en skymf mot Förintelse-överlevande. Den protesten viftar polischefen bort med en fnysning: symbolfråga!

Som om inte en stor del av dagens politik och dess förslag till blivande lagstiftning vore just symbolfrågor. Förbjud tiggarna! Stäng gränserna! Frågan är då förstås: vems symboler är det som räknas?

Polischefen anser inte heller att någon hänsyn ska tas till människors känslor. För honom står lagen, som han läser den, över sådant. Lagen som tillåter nazister att kränka judar. Går väl inte att blanda in känslor i det efter 1945.

Som om inte lagen i många fall vore tillkommen för att freda symboler och blidka känslor. Som om inte lagen vore skapad av människor i politiska sammanhang.

En polischef förväntas känna till hur man använder lagen. Ska den skydda människor, eller utsätta dem för fara? I dethär fallet valde polisen att göra en närmast antisemitisk tolkning. Det är Dom som håller sig med symboler, det är Dom som har känslor. I polischefens Vi ingår alla som skiter i Jom Kippur och förhåller sig svalt neutralt till nazister på uppmarsch.

Hur ska vi stå ut att leva med den skammen.

fredag, augusti 25, 2017

Folkmord - aldrig vår plikt



Det är ett folkmord vi är inblandade i.
Båtarna som förliser på Medelhavet. Lastbilarna där passagerarna kvävs i lastutrymmet. Utvisningarna till förföljelse, tortyr och död.
     Likgiltigheten inför de som dör.
     Rättfärdiggörandet av avvisningarna.
    
Vi lever i ett land och på en kontinent där det finns behov av att människor stängs ute med risk att dö. Vårt samhälle anses behöva det för sin egen bekvämlighets skull. Och i det läge när det finns behov av att människor avlägsnas till döds och beredvillighet att verkställa detta, om så endast genom underlåtenhet, då börjar det likna folkmord.

Trots intensiva protester från vänstern och från människorättsorganisationer valde riksdag och regering att stänga gränserna och inskränka asylrätten. Det var inte framtvingat, inte nödvändigt. De ville göra detta. För ett bekvämare opinionsläge.
     Nu säger migrationsminister Fritzon att Migrationsverket fattar egna beslut, så att hon inget kan göra. Men det är just det hon kan. Det är det hon ska! Det är politikens roll att stifta de lagar som myndigheter rättar sig efter. 
     Riksdag och regering kan återupprätta asylrätten. Men det är bara Vänsterpartiet som vill. Övriga partier tycker att situationen är nödvändig och riktig: människor ska avlägsnas!
   Därför är det ett folkmord vi är inblandade i.   


Vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen skriver: ”De ensamkommande som nu protesterar sökte asyl i ett Sverige där andra lagar rådde än de som gäller när deras asylskäl ska prövas. Lagar har ändrats retroaktivt och viktiga skyddsgrunder tagits bort. Genom den tillfälliga lagen är det nästan omöjligt att få uppehållstillstånd på grund av särskilt eller synnerligen ömmande skäl. Väntetiderna är så långa att många har hunnit fylla 18 medan de väntat på besked, medan andra har fått sin ålder uppskriven på oklara grunder.”
     Den beskrivningen ska föreställa det rättssäkra Sverige.
     Landet dit de ska skickas bedöms vara världens näst farligaste.
     Ser vi att en stor grupp människor far väldigt illa av de lagar vi stiftat, är det vår förbannade plikt att ändra lagarna” skriver Höj Larsen.

Vänsterpartiet föreslår
• Inför en amnesti för alla ensamkommande barn som har varit i Sverige mer än ett år. 
• Riv återtagandeavtalet med Afghanistan. Afghanistans flyktingminister har vädjat till Sverige om att inte utvisa människor till Afghanistan eftersom landet inte klarar av att ta emot de människor som tvingas återvända.
• Dra tillbaka den tillfälliga lagen som splittrar familjer, skapar otrygghet med tillfälliga tillstånd och försvårar för ensamkommande barn att få asyl i Sverige.

Förslagen löser inte situationen för alla människor på flykt i världen. Men genom att underlätta för några medverkar vi inte i folkmordet. 


söndag, juli 09, 2017

Aldrig mer Almedalen?



Almedalen är över för i år. Sällan har en vecka känts så lång med sina mer eller mindre nödvändiga politiska utspel. Media gjorde som vanligt sitt bästa att göra någon sorts tipstolva av det – om A säger B, kommer då C att samarbeta med D så att det påverka regeringsbildningen? När hela skiten i år endast handlade om en sak: Varför tillåts nazister medverka?
Det beryktade minglet då? Både media och privattyckare tjatar på om drinkar och småprat som om det vore en nationalangelägenhet - men även om det är lite onödigt att näringslivet smörjer in sig hos ännu fler publiker så angår småpratet faktiskt bara dem som är där.

Var fascisterna befinner sig angår däremot oss alla. Åkesson höll ett tal om den korporativistiska nationen. Den tänkta gemenskap där alla tänker ”svenskt” och ingen tänker klass (utom de rika förstås, de kan fortsätta tänka klass när de fattiga passiviserats). Om eller när Sverigedemokraterna kommer till makten (när, Kinberg-Batra?) kommer organisering på klassmässig grund att förbjudas. Det underlät Åkesson att säga, men själva meningen med hans Sverige liksom med Hitlers Tyskland är att alla är nöjda. De som i klassfrustrerad perversion inte är nöjda med enhetslösningarna som går ut över mångfalden, måste ges andra uppgifter.

Var nazisterna befinner sig angår också oss alla, och efter årets Almedalsskiva verkar det vara fler som förstått att nazister inte har något att göra i demokratiska sammanhang. Att de inte tänker låta sig påverkas, att de inte är där för att föra dialog, att de är kriminella och att de är stolta över att rätta sig efter helt andra värdeskalor än dem vi kan ha som minsta gemensamma nämnare i en borgerlig demokrati.
     Frågan är hur de någonsin kom så långt som att vara på plats utan att mötas av avsky. Somliga lägger skulden på myndigheternas naivitet, andra på strömningar av fascism inom poliskåren, åter andra skyller på klicktokiga media, och alla förklaringarna har sitt värde. Samtidigt får vi inte glömma att såväl nazism som rasism bortdefinierades efter andra världskriget.
    
När lägren befriades och plågan för vittnena var som mest akut fanns två val att göra. Antingen se det som det var: detta är den europeiska bristen på civilisation dragen till sin spets, på detta har vi byggt våra imperier.
     Eller buteljera det som skett under etiketten De Andras Oförklarliga Ondska som Aldrig kommer tillbaka.
     Vi vet alla vilken slutsatsen var. Vi vet att en övervintring har skett. Vi ser uppvaknandet idag. Läs gärna Vera Oredsson som sedan 1938 har hållit på sin rätt.