Högern hjärta fascismen; vår dystra historia

Du minns inte. Inte heller jag. Men vi är skyldiga att hålla reda på det. Det är vår historia, Europas historia, EU:s. Vår historia av draksådd, vårt koloniala arv.

     Låt oss hoppa till 1900-talet.

När kommunister och nazister slogs på gatorna i Tyskland var högerns inställning: låt Hitler ta hand om kommunisterna så tar vi hand om Hitler sedan, höhöh.

     När kommunisterna redan var fängslade och Hitler inte lät sig tas om hand var högerns aktiva handling att rösta för diktaturen. Socialdemokraterna la ner sina röster. 

     Borgarklassen är medskyldig. De har inte bett om ursäkt. Istället gör de om det.  

   

Ett tag såg det ut som att de åtminstone lärt sig att inte göra om det på samma sätt. Eftersom det inte finns kvar några kommunister uppfanns begreppet vänsterextremister. Dit räknas, enligt vänsterns uppfattning, autonoma våldsförespråkare. Enligt högerns uppfattning, allt till vänster om godsägare Göran Persson. Enligt fascisternas uppfattning, allt utom de själva (alltså: Amnesty, Svenska kyrkan, stora delar av läkar- och advokatkåren, förskollärare som gått en jämställdhetskurs, hygglon som ger pengar åt romer osv). 

     För bara några år sedan betraktades vänsterextremister och sverigedemokrater som lika tunga kålsupare, underförstått att de kunde ta hand om varandra så tar högern hand om hela landet sedan, höhöh.

     Men när vänsterextremisterna inte längre var spännande och landets röstberättigade medborgare inte lät sig tas om hand, då sprack det.

     När det går bra för fascisterna finns ett val: att kämpa emot eller hänga på.

     Högern, samhällets elit, de rika, de som regerar exportindustrin och sticker med skatten, de som har alla tänkbara resurser – de valde att hänga på.

Ali Esbati har i en status på fejsbok beskrivit sambandet mellan högern och fascismen kusligt väl: ”Nästan uteslutande män, förstås. Personer som har det rätt så gott ställt, samtidigt som de är aggressivt kränkta över att människor som de instinktivt ser som underlägsna vågar ta sig ton. Det är verkligen kärnan i proto-fascistisk reaktion: revanschism uppeldad av faktiska och inbillade hot mot egna, faktiska, privilegier. Och den blir så farlig om vi ser på den politiska kompositionen. Både i Sverige och Norge är det anmärkningsvärda den alltmer sömlösa sammanvävningen av ’traditionell’ höger och högerpopulistiska/högerextrema miljöer.”

Esbati fortsätter med att personer från Timbro och Avpixlat kan ha olika åsikter om mycket, men att det är rasismen som binder dem samman. Och att utvecklingen går försvinnande fort. Esbati exemplifierar med att moderaten Hanif Bali betedde sig på ett sätt så att han förut ombads lägga ner på twitter men idag får tala om hur man når ut i sociala medier. Mitt exempel var att kålsuparteorin inte längre behövs. Vad betyder ”förut”? Vi talar om två-fyra år.

Men vi lever post Upplysningen. Förnuftet måste segra. Den småsinta revanschismen kan inte så till den grad fördunkla hjärnor och själar.

     Dock skriver Esbati:

”Det är naivt att tro att det finns en bortre gräns för hur mycket rasistiskt tankegods som kan dammas av och aktiveras vid behov.”  

Just det ja - det vi inte minns, det är vi skyldiga att hålla reda på. 

Det är vår historia, Europas historia. 

Här finns ingen gräns för hur mycket rasism som kan aktiveras.