Under år 2014 hann jag med
att läsa drygt 140 böcker, de flesta sådana jag inte läst förut och många kära
omläsningar. De allra bästa har jag redan bloggat om: Stefan Jonssons Världen i
vitögat eller Aron Etzlers Reinfeldteffekten.
Den genre jag läst mest av är
biografier, vilket är logiskt. Jag gillar böcker om levande människor, och
finner allt färre sådana inom romankonsten.
Av de nya romaner som jag läst utmärker
sig Östergrens Twist. Den fick lysande kritik, för mig obegriplig. Vad jag
läste var en bok om män som försökte närma sig en kvinna utan större succé, och
ingen av dem var tillräckligt intressant för att fastna i minnet. Den skruv som
skulle komma att avslöja alltihop i slutet förstod jag inte ens, för jag hade
tappat kollen på dessa tråkiga människor, så distanserat beskrivna.
Niemis Fallvatten var olik den förra i och
med att det var en rasande häftig hålligångroman om sadistsex och svek på
gränsen till katastrofen. Men jag reagerade likadant; kan inte uppbåda något
intresse för urtråkiga människor, trots att Niemi kör med översvämning där
Östergren duggar.
En tredje roman är Boije af Gennäs Folk av
en främmande stam, slutet på hennes trilogi. Dess platthet och pratsamhet är
påfrestande, men till skillnad från de två förra lyckas B af G att förmedla
tragiken i att bokens huvudperson dött i tsunamin.
Därför väljer jag mycket
hellre biografier. Här finns levande människor, i bästa fall levande skildrade.
Med biografiformen följer att jag slipper irritera mig på att de inte gör något
intressant (eftersom de levde sina egna liv) och slipper fundera på
faktagranskning (eftersom den följer i form av fotnoter och det hur som helst
inte krävs vetenskapliga belägg). Några bra biografival är:
- Den dag jag blir fri, om
Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
- Jag vill ju vara fri, om
Lena Nyman, av Persson
- Denna dagen ett liv, om
Astrid Lindgren av Jens Andersen
- Tove Janssons brev, av
Westin och Svensson
Märk väl att de biografier
jag nämner innehåller orden fri, liv och brev. Detta kan sägas stå för vad den
klassiska flickboken var: ett brev till läsaren om livet och den lilla frihet
som finns däri.
Åtskilliga gamla flickböcker har jag läst
detta år, eftersom jag samlar på dem. Den genren, flickboken, räcker för ett
helt blogginlägg, något som jag kanske återkommer till, och dessa flickor, i
skolan eller på hästrygg, har följt mig från det jag var en och in i sextioårsåldern.
Nutidens flickor är större och starkare
och mörkare och vassare. De ritar sina böcker. Jag talar om serietecknerskorna,
de som är allt utom platta! Förra året var det Lena Ackebo och hennes böcker om
SoFo. I år läste jag med största förtjusning Nanna Johansson och Liv
Strömquist. Här finns allt som romanförfattarna saknar: påtaglighet, närhet,
nerv, liv, spänning, humor, svart samhällssatir.
Avslutningsvis en roman av
hög klass, möjligen en pastisch men ytterst välskriven och självständig: Jo
Bakers Longbourn, det vill säga Pride and prejudice totalt omskriven ur
tjänstefolkets synvinkel. Ett utmärkt arbete!
Och en litteraturstudie, endast för de
närmast berörda: Stina Otterbergs Älska dricka sjunga leva dö, en studie om
Erik Axel Karlfeldt baserad på dikten Sub Luna. En underbar sommar fick jag
tack vare denna Karlfeldtsällskapets årsbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar