fredag, november 07, 2014

Två böcker - en ohygglig så kallad sanning



Två böcker har jag läst, av manliga journalister, om manliga världar. Inga likheter utöver detta.
     Den ena boken är Breivik and the rise of islamophobia, av Sindre Bangstad.
     Den andra boken är Partiledaren som klev in i kylan, av Daniel Suhonen.

Bangstads bok handlar mindre om Breivik än om hur islamofobin spreds i Norge via såväl gamla som sociala media. Tröttande noggrant redovisar han skribenter från vetenskap till bloggosfär under de senaste trettio åren, samt deras kontakter inom politiken; allt välbeforskat. Skildringen tyngs av mycket långa meningar, men kontentan är tämligen bekant om man försökt att förstå vad det var som hände.  
     De recensioner jag läst gick ut på att denna bok skulle innehålla hittills obekant stoff! – och detta gör mig besviken när jag läser. Nog för att det norska stoffet är obekant för mig som svensk, men islamofobins utbredning och förankring är det inte. Om vi ser till svenska och i viss mån europeiska förhållanden finns det en tydligare beskrivning i det som borde vara ett standardverk: Islamofobi av Mattias Gardell. Denna bok är också en av de källor som Bangstad hänvisar till: 
       Islamofobi innebär enligt Gardell: både teori och praxis, en kunskapsregim (se Foucault): Påståenden om islam och muslimer betraktas som givna sanningar genom repetitionens logik och eftersom de stämmer med vad vi alltid hört och därför vet…

     För alla som inte vet så mycket om islamofobi och/eller är mycket intresserad av Norge rekommenderas Bangstads bok varmt.

Suhonens bok handlar lika mycket om Juholt som om Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Eftersom Juholt liksom Suhonen älskar SAP (vilket för mig ter sig som en gåtfull och dyster relation) blir det naturligt att huvudpersonens och partiets utveckling i boken går parallellt – fastän i ack så olika spår.
     Detaljerat, från dag till dag, återger Suhonen ett mediadrev och några knivar i ryggen som blev ett karaktärsmord. Det enda jag saknar från thrillern är boven. I verkligheten, i politikens polerade värld, finns ingen skyldig. Alla eller ingen eller strukturen. Någon måste bort – ingen är skyldig.
     Nu kommer invändningen Men var Juholt så himla bra då?
     Faktum är att det inte spelar någon roll hur bra eller dålig karln var och är. Han stod aldrig för manus och regi av dethär dramat.
     I medialand kan du vara hur bra eller dålig som helst; det är bilden (eller berättelsen, som det numera heter), som slår igenom.
     Juholt avgick inte för att han var dålig. Han avgick egentligen inte heller för att folk tyckte att han var dålig. Han avgick för att den givna sanningen genom repetitionens logik löd att han var dålig.  

Kursiven står för ännu en likhet böckerna emellan. Utöver att de utspelas i en manlig värld handlar de om förgivettagna ”sanningar” (bilder, berättelser) som upprepas med repetitionens logik.
     Det kan vara harmlöst, som att avsätta en till synes (eller, om du så vill) oduglig partiledare.
     Det kan vara farligt, som att bygga en egen värld där mord rättfärdigas.

Låt oss därför komma ihåg någonting om politik och medialand: det som upprepas tillräckligt ofta blir sant, som doktor Göbbels sa.
     Breiviks anhängare kanske tycker att det är en person värd att citera. Men så är det inte inom socialdemokratin. Ändå fastnar de i samma garn – och lär att utnyttja dem.
     Det borde de inte.
     Det bör vi inte.