Lite sent ute. Hade inte fattat. Plötsligt dök det upp kvinnligt underarmshår på fejsbok. Jag som inte hade fattat tänkte att visst kan vi strunta i att raka oss, men vad är det att göra affär av?
/Om en personlig anmärkning här är på sin plats må läsarna underrättas om att jag rakar armhålorna, men inte benen. Jag vet att tusentals yngre personer finner det senare udda, tantigt och kanske också äckligt – hur äckligt vill jag verkligen inte veta. Det är mina ben./
Jag var i och för sig bekant med skräcken för kvinnlig behåring. Fanny Ambjörnsson beskrev den tydligt i sin utmärkta avhandling I en klass för sig. Hår överallt utom på huvudet uppfattades av de unga flickorna i undersökningen som ”skarrigt” (= en glosa bildad av scary och skabbig).
Men den aktuella armhålefrågan förstod jag inte förrän det förträffliga kåseriprogrammet Landet runt kom rakt in i söndagsfriden med den oskyldiga skolbibiotekarien som blev offentligt avhånad på nätet.
Något som inte borde vara sant. Något som är sant, samtidigt och mitt i det land som av somliga antas jämställt och av andra antas styras av en vidrig genusfeministmaffia.
”Woman is the nigger of the world” sjöng paret Ono-Lennon. Det vill säga, sådana som inte får finnas. Vi som är äckliga och fula på grund av vårt pigment eller vår kroppsbehåring eller något annat okontrollerbart.
Ja, jag är lite sent ute, men nu har jag fattat. Skolbibliotekarien fick en viss upprättelse genom Landet runt, och alla andra kan läsa ett inlägg av Felicia Ohly på Systerskaparnas blogg.
”Det enda som är mer provocerande än en ful kvinna, är en ful kvinna som inte bryr sig”
Låt oss skriva en ny flickboksserie:
Dödsmördarsuffragetterna och hennes vänner.
Dödsmördarsuffragetterna kommer tillbaka.
Dödsmördarsuffragetterna på nya äventyr.
Dödsmördarsuffragetterna vinner till sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar