lördag, augusti 07, 2010

Häleri, eller Mössor och sjalar

Den svenska grundskolan hör till den mest riskutsatta i världen. Men det rör sig inte om huliganer i keps och lärarinnor i burka. Det är kapitalet det handlar om.
Skola är ett ”glödhett” område att investera i, och skolföretagen gör stora vinster på privatskolorna som nu öppnar kedjevis som vilka butiker som helst. Med den viktiga skillnaden att de inte befinner sig på en marknad utan ingår i ett gigantiskt... kalla det bidragsunderstöd eller omfördelning av egendom eller statsunderstött häleri.

Utbildning är inte en marknad därför att
1) stat och kommun betalar per barn till skolföretaget och tryggar därmed vinsten med medborgarnas skattepengar
2) offentligt ägda skolor får inte planera sin ekonomi och spara pengar för nyinvesteringar nästa år, så som företagare kan göra
3) barn och föräldrar som inte är nöjda med kunskapen de köpt kan inte lämna tillbaka den och byta den mot en ny modell som fungerar.

Trots att kunskap inte är en vara och trots att utbildning inte är en marknad finns artikeln om den glödheta privatskolenischen införd i näringslivsbilagan.
På nyhetsplats är det helt andra skolfrågor som får utrymme.
Mössor och sjalar...

Storstad skriver såhär: "Komvux är inte någon särskilt sexig politisk fråga. Komvux är oglamoröst, småtrist, kommunalbyråkratiskt och föga upphetsande. För att väcka politisk uppmärksamhet är det oändligt mycket tacksammare att göra utspel kring icke-frågor som burka i skolan. Eller kräva att skolk ska föras in i betyget, hur nu det skulle förändra någonting. De verkligt viktiga politiska frågorna försvinner så lätt i skymundan."
Resten av Storstads/Marikas inlägg är också mycket läsvärt!

torsdag, augusti 05, 2010

Björklunds ideologiska kamp

Major Björklunds väl genomtänkta mediautspel om burka/niqab-förbud i skolan vinner inget gehör hos vare sig liberaler eller skolfolk.
Jag sitter och försöker komma på någon utbildningsminister som så konsekvent gick emot folk som vet hur det är i skolan men har svårt att hitta någon nu, utom Ylva Johansson vid kommunaliseringen.

Som alltid pratar Björklund i självklarheter: ”Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte”.
Det är så uppenbart att Björklund uttrycker sig på detta vis för att väljarna ska tro att de maskerade kvinnorna och flickebarnen formligen vimlar i förorternas barackskolor.

Alltså, i de skolor där undervisningen uppenbarligen inte fungerar därför att taken ramlar in, möglet växer, klasskamraterna byts ut med två tredjedelar på grund av omflyttning, budgeten inte medger välbehövliga investeringar och pedagogerna är så upptagna med att tillägna sig Nya Bedömningskriterier så det inte blir någon tid över för fortbildning i språkutvecklande arbetssätt.

Inte under hela mandatperioden har Björklund velat prata skola och kunskap. Han har nitiskt ägnat sig åt de ordningsfrågor som ska lösas på klassrumsnivå, ända tills nu då han överfaller vissa muslimska kvinnor och gör dem till problemet i den skola han aldrig klarat av att ansvara för.
Så ynkligt.

Nu menar jag inte att en utbildningsminister ska gå skolfolkets ärenden. Hen kan genomdriva en reform hen tror på, även om de professionella är emot. Som med kommunaliseringen. Som med betygen. Politiker ska vara ideologiska.

Vad säger det oss? Vilken ideologisk kampfråga är det Björklund driver nu?

tisdag, augusti 03, 2010

Svensk kultur, kom an!

När Folkpartiet har fel vill de inte ändra sig, utan föredrar att ha mera fel. Den statligt godkända litteraturlistan de föreslog till förra valet fick de inget gehör för. Därför föreslår de nu att alla kulturinstitutioner ska upprätta listor på vilka verk som är särskilt viktiga att känna till i det svenska kulturarvet.

Fullständigt kulturfrämmande. Konst och kultur består inte av en mängd element som ska läras in eller nosas på eller bockas av. Styrkan och glädjen är att inom konsten och kulturen finns någonting för var och en, och att verken betyder olika saker för olika personer. I bästa fall finner just du vad du behöver för din utveckling.

För min del älskar jag att köra runt mellan den ena hembygdsgården efter den andra och fotografera knuttimring och dörrmålning. Med svenskt kulturarv upp till öronen är jag just då inte ett dugg intresserad av att sjunga Taube, lyssna på ABBA, läsa Kerstin Ekman eller tova en vante. Men den som sitter försjunken i detta behöver inte alls gå med mig på hembygdsgården. Och vem har då fel? (utom Fp)

Tänk dig att komma till ett museum där en beskäftig folkpartist sticker en lapp i handen på dig för att upplysa om vilka verk som är de viktigaste. Inom det svenska kulturarvet.
Så du kan passera Guernica om de har en Zorn...

Nej, håll muséerna öppna och gratis istället. Utöka biblioteken till mediatek och se till att kulturskolan har goda villkor i alla kommuner.
Sen ska dom dom få se på kultur! Eller - är borgarna rädda för den också?

söndag, augusti 01, 2010

Marknaden i förorten

Om du är intresserad av skolor, valfrihet, marknad, demokrati och integration kan du läsa Nihad Bunars bok När marknaden kom till förorten.
Bunar är bekant i sociologikretsar för ett gediget forskningsarbete om, i första hand, flerspråkiga förorter skolorna i dem. I denna tämligen lättillgängliga volym redovisar han hur de liberala reformer som underlättat skolbyten samtidigt har spelat på statustrappan mellan rika och fattiga områden, mellan så kallad svenskhet och så kallad mångkultur.

Det viktigaste som framkommer ur Bunars intervjuer är att skolbyten bort från skolor i exempelvis Rosengård och Rinkeby inte beror på att pedagogiken är dålig eller ens att lokalerna är illa utrustade. Barnen och deras föräldrar trivs med kamrater och personal, men de vet att skolan har dåligt rykte och att det går att komma närmare den svenska medelklassen i skolor som inte är utpekade.
För att tala med Bourdieu handlar det om ett ”symboliskt kapital”. Inte om den bästa undervisningen, utan om den undervisning som ”alla vet” (eller ”diskursivt”) är den bästa.

I de utpekade skolorna finns en uppgivenhet som Bunar varnar för. Samtidigt som han varnar för kortsiktiga profileringsprojekt enbart i syfte att ragga kunder. Vad kan man då göra? – Mer resurser och (rätt) kommunikation med föräldrarna, föreslår Bunar. I nästa steg, skolsamarbete mellan enheter med olika status.
Det första beslutar inte skolan om. Det andra måste skolan klara, och många skolor försöker, med varierande framgång. Det tredje, samarbetet – vill jag inte uppgivet påstå är omöjligt, men det förutsätter en annan metapolitik. Alltså, inte att belöna varje skola för sig, utan att medge existensen av kooperativ eller konsortier. Då är vi redan på väg bort från marknaden, den som Bunar träffande kallar en kvasimarknad.

Har Bunar i något avseende fel? Ja - han kallar fristående skolor för friskolor.
- - -

Detta inlägg var nummer 1100 på Politik och poesi. Jag började i valrörelsen till förra valet. Ack ja - som det kan bli, som det kan gå