fredag, december 03, 2010

Poeterna är HÄR

Hos Amledo fann jag ett inlägg jag inte kan motstå, inte efter dess provocerande inledning:
Varför finns det inga poeter? Var är poeterna, vad gör de nu?
Nehej, kanske finns vi inte. Men om vi finns så är vi här. Och det vi gör är det vi ska; vi skriver och läser och talar och formar poesi. Det är vad vi har att göra.

Men lite längre in i texten framgår det att det kanske inte är poeterna som Amledo är så förbannad på. Han ogillar massor av otrevliga saker; det småborgerligt innojade liksom det pseudolitterära sop-såp-skrivandet, plus de soffprogram som ger frispel åt talför medelmåttighet.
Han tycker också att poeter ska skriva om fattigdom, inte om barndom. Vilket med viss rätt låter sig sägas. Men talar vi om en poet skriver hen vanligen inte om saker, utan skriver det som i detta ögonblick ska och låter sig skrivas.

Idag finns det en bra jordmån för samhällsskildrande litteratur, säger Amledo, varifrån han nu fått detta efter att just ha kritserat den rådande utgivningsnormen. Han frågar också efter författarna som menar allvar och som vågar bli ovän med det rådande.
Vi kanske vågade och redan har blivit det?
Eftersom ingen har hört talas om oss.

Här är Kaneltimmen av Jane Morén. Här är de berättelser som inte skrivits förut om gamla människors överlevnad om om de unga människor som på övertid bistår dem.

Här är Mannen har hatten av Ingela Svenson, påfrestande närgången feministisk poesi om det manliga våldet och de utsatta i rättssalen.

Här är Kallskänken av Jenny Wrangborg, vassa jämlikhetsdrömmar rakt från restaurangköket.

Här är Hela tiden av Helena Duroj, existensiell poesi som faktiskt menar allvar med sin granskning av vår bräckliga position i tiden.

Poeterna gör så gott vi kan. Det är vad vi har att göra.

Inledning på Festmanifest*
Poesi är stundens talade folkkonst
Någon fick färgen
någon stal orden
var blev glädjen av?
Den rymde in i julgranspynt och påskägg
barnsligaste bitarna
tills poeterna växte upp som solrosor:

Poesi ska skrikas ut från hustaken
begrundas i lyktskenet
brigadmålas på banderoller
kritas på gatstenen, innan du kastar den
bedjas i den älskades båggångar

Poesi är seg som navelsträngen
och de hängdas rep
nej den lämnar inte ifred
den är allas och ingens
tillhör dem som älskar den


*= ur Manifestation, som även innehåller samhällskritisk poesi av HD

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så talar och skriver en riktig poet,
skräder inte orden eller kryper för
överheten dvs kritikerna.
Kanske Amledo söker efter något "minne"
En okänd poets trevande försök att beröra
läsaren,lite extra?
Dagsformen på konsumenten är ju också
avgörande för hur innehållet mottages.
Tack för alla tipsen i julklappstider!
Gladiatan

Anonym sa...

Som jag sa är poeterna få och knappt skönjbara, de står med andra ord inte på löpsedlarna. Jag vet att det finns många bra som skriver angeläget, jag syftade på det stora hela samhällsklimatet. De redan etablerade författarna håller låg profil rent samhällsmässigt anser jag. Jordmånen jag syftar på är just samhällsklimatet i sig; tecknen i himlen, det är tydliga figurer som avtecknar sig. Men jag hör ingenting. Ingenting om hur samhället sargar sönder de sjuka tex. Däremot finns det gott om självbekännelseromaner: hur "min väg" genom det eller det var. Det är lagt på individnivå och jag önskar en skildring som tar med både det men som slår över hela spektrat.

Har jag fel i det får jag väl be om ursäkt, förstod annars inte den bittert sårade tonen i recensionen.

Minne ja. Jag kan ta ett: Röda Rummet. Fungerar fortfarande som samhällskritik.