tisdag, april 11, 2006

Ufo & exfeminist

Linda Skugge är inte längre feminist. I en gallsprängd krönika (Expressen 0411) skriver hon att ordet inte funkar, ”man blir ett ufo i folks ögon om man säger att man är feminist.”
Hon kanske är ett ufo? Eftesom varken statsministern eller jag betraktas som ufon,ja iallafall inte p.g.a vår respektive feminism.

Skuggan gillar heller inte att insorteras i ett kollektiv under en etikett. Och det stör henne att det var svårt att få jobb som författare till (den i och för sig utmärkta) boken Fittstim.
Men etiketterandet är en cementerad praxis i den medievärld där Skugge sparkar sig fram. Allt från AIK-are till Traditionalister får finna sig i att buntas ihop, beskrivas och bespottas. Av Murvelmuppar. (Ursäkta, jag liksom halkade in i det.) Så hur kunde mänskan få för sig att Fittstim skulle vara en merit?? Här kommer JAAAG som har skrivit den berömda boken... Nej. Under en period kanske hon hade det likadant som alla andra tjejer som vill komma nånvart.

Som värsta moralmorsan äcklas Skugge över de yngsta feministflickornas klädsel och ögonmejk. De borde istället kamma sig, satsa på sig själva och få ett jobb. ”Att ’höja kvinnolöner’ är bullshit. Det leder till att ni fastnar i låglönejobb, era liv blir som ett fängelse. Fixa en bra utbildning, se om ert eget hus” förmanar krönikören.

Vad hon menar är: Vad ni än gör, agera inte kollektivt. Folk tycker inte om det!

Rätt skönt att Skuggan inte är feminist längre. Men det är inte så individualistiskt som hon tror, eftersom Expressen tänker köra en serie på fenomenet. Ex-populist vore i det bladet en aning mer originellt.


ur citatsamlingen:
Mimi Pond: Det är viktigt att vara populär. Annars tycker folk kanske inte om en.

Den svenska idyllen

Varför inga rasupplopp i de svenska förorterna? frågades under höstens franska kravaller. En förklaring som faktiskt gavs av den konservativa franska tidningen le Monde var att det i Sverige ännu finns ett funktionellt välfärdssystem. Våra borgerliga tidningskolleger hade lite svårt att ta in den synpunkten. Bråk blir det väl när man ger bidrag till slashasar - eller?

Möjligen bidrog jag till le Mondes slutsatser när jag under sent 90-tal var förortens talesperson under en reportageresa tidningen gjorde. Journalisten undrade vad vi gjorde med ungdomar som inte gick i skolan, och jag förklarade att de gillade den så till den grad att de aldrig gick därifrån. De fick mat, sysselsättning och vänligt bemötande, och de flesta passade på att lära sig något när de ändå var där. Ett fåtal fördrev sin tid med att spela biljard och håna personalen, men de brände inte ned huset. De satt ju i det själva.

Ungdomar som tidigt dragits in i kriminalitet höll sig inte i förorten överhuvudtaget, utan skötte sina affärer i city. Hemma blev man ofelbart igenkänd och omhändertagen. Det är svårt att sätta eld på bilar när ens gamla dagisfröknar tittar på. Eller att råna butiken där kompisens morsa jobbar.

”Är detta en idyll?” frågade le Monde, något jag förnekade. Men sen kom några störiga killar med spadar och verktyg förbi och ville gärna uttala sig. De var inte på väg för att vandalisera köpcentrum, utan hade fått kommunalt praktikjobb på idrottsplatsen.

Jag tycker inte att vi överöser ungdomarna med framtidsutsikter, men någonting tycks fortfarande fungera. Det är när man fått ingenting, som man måste slåss.