fredag, mars 17, 2006

En sexuell lärare

Kan inte släppa detta med enkätfrågor.
En av mina favoritantipatier är: ”Vill du att ditt barn ska ha en homosexuell lärare?” Den frågan användes i Europabarometern för några år sedan. En stor majoritet européer svarade nej, föga förvånande. För om det finns något en stor majoritet av oss fruktar och hatar så är det väl sammanställningen barn - sexuell.

”Vill du att ditt barn ska ha en heterosexuell lärare?” Jag tror många européer skulle svara nej av bara farten. Vill du att ditt barn ska ha en sexuell lärare? NEJ NEJ NEJ. Mitt barn ska bo i isolerad cell och få garanterat hormonfri service av hermafroditiska sniglar!

Min avsikt är inte att förminska homofobin. Den finns. Den finns så till den grad att folk lever halvhemliga liv, så att en stor majoritet européer inte får en chans att begripa att av alla barnens lärare är cirka 10% homosexuella. Om skolgången inte fungerar har det en förkrossande mängd andra orsaker - exempelvis usel fördelningspolitik, kristet patriarkat, dominans- & underkastelsekultur och en nonsensbetonad uppfattning om vad kunskap är.

”Om du inte är nöjd med ditt barns skola, beror det på att hon haft en flata i geografi?” Så kunde man också ställa frågan. I det fall man vore det minsta intresserad av homofobins absurditet.

onsdag, mars 15, 2006

Det är för många av dem i Sverige

Fem procent av svenskarna är antisemiter, enligt en undersökning genomförd av Forum för levande historia. Chefen Helene Lööw påminner oss om att det räcker för en riksdagsplats. Men allt kan bli värre: en hel tredjedel av de undersökta litar inte på muslimer.

Jag tvivlar inte på att läget är så illa. Men jag måste kolla frågorna också. Mycket riktigt: som brukligt är i denna typ av undersökning är frågorna stereotypa, bygger på redan fixerade vi-dom-kategorier. Insamlingen av variabler är i och för sig generös. Men när det gäller tecken på intolerans får du kommentera samtliga följande påståenden om såväl judar, muslimer som homosexuella:

De är säkert hyggligt folk
Det skulle vara helt okej att bo granne med en skötsam person (ur nämnd grupp)
Det är alldeles för många av dem i Sverige
(Den gruppen) går det inte att lita på
Det borde vara förbjudet för dem att rösta

Vid dethär laget börjar till och med jag inse att det måste vara något skumt med de utpekade grupperna. Det är ju ingen som frågar mig om jag litar på kristna. På heterosexuella. Eller varför inte på människor i största allmänhet.

Påståendena stärker mig också i tron att jag förväntas, rentav bör, hysa uppfattningar om diverse olika kategorier av människor. (Bara inte alltför negativt.)

Att rasismen är utbredd och undersökningens resultat riktiga tvivlar jag inte på. Men jag menar att de bygger vidare på föreställningen om att det finns ett subjekt = vi, och objekt = folkgrupper. Dem kan vi välja att bo med, eller ge och ta ifrån vissa rättigheter.

Det är vi som värderar. Vad har muslimen för anledning att känna tillit då?

söndag, mars 12, 2006

En fråga om gungor

Nu är Milosevic död, saknad endast av sina domare.

Strax efter kriget besökte jag Sarajevo. Jag såg kvinnor hugga ved, tvätta, stapla ved. De köade för tvättmedel, lagade bönor, tvättade i hinkar, diskade i kallvatten, hängde tvätten. När de fick en stund över högg de ned parkträden, sågade upp dem och delade stockarna lika, högg ved gemensamt, och staplade den var och en på sin balkong. Under all denna aktivitet hade även männen sitt att sköta. De monterade parabolantenner. Fanns det en upprättstående vägg kvar, nog skulle det fästas en parabol där. Krångligt bara om den fastnade i tvättlinorna.

Ett annat minne är sockerpaketen. Små papperspåsar som serverades överallt, på kaféer, FN-kontor, flyktingförläggningar. Inne i stan stod det ”secer sugar sucre zucker” på paketen. På andra sidan gränsen i Pale, Republika Srpska, fanns lika gott om sockerpaket. På dem stod det "SP;CKO CAPAJEBO”; det serbiska Sarajevo.

Körsbärsblom regnade över ruinerna, stadsparken var full av gravstenar, och på lekplatsen var alla repen avskurna från gungorna. I en krigsekonomi var väl repen bra att ha.

Alla jag mötte: parlamentariska gruppen som jag reste med, dåvarande ambassadören och EU-representanterna på plats, alla var eniga om att allt detta är kommunismens fel.

När broarna har exploderat, böckerna bränts, passen är värdelösa. När symboliska örnar och liljor kvävts i separatistisk flaggduk och bilarnas registreringsskyltar är en het stridsfråga. När kvinnorna är våldtagna oc sockerpaketen propagandistiska - då finns det politiker som nöjer sig med förklaringen att allt är kommunismens fel.

Hur mycket som var Milosevics fel får vi inte veta. Men jag saknar honom inte. Jag vill bara veta varför alla repen var avskurna från gungorna.