torsdag, mars 23, 2017

Postkollaps: Ministern svarar inte på brev



De borde ha det lite knivigt nu, de som försökt rädda Sverige från kaos och kollaps.
     Först var de tvungna att ta in det faktum att kaos och kollaps inte var förestående.

Det kaos som maktokraterna såg var en eruption av snabba sunda solidariska hjälpinsatser under ett akut flyktingmottagande. Antingen förstod de inte vad de såg, eller, vilket är värre men pinsamt troligt, stod de inte ut med vad de såg: människor som hjälper människor att klara sig.
     Den kollaps som maktokraterna gafflade om kan inskränkas till två beskrivningar: antingen var det så att staten inte tillräckligt snabbt fick fram medel till kommunerna i det solidariska flyktingmottagandet, eller så var det de snyltrika som lagt beslag på alla skattekronorna för egen del. Inget av det är bra, men inget motsvarar heller vad resten av världen menar med en kollaps.
     De som kom hit hade sett kollaps. Den svenska snålversionen imponerade inte.   

Sedan hände det som de-som-försökt-rädda-Sverige-från-kollaps inte hade tänkt sig: Folket var inte tacksamt. Väljarna bar sig ungefär lika vingligt åt som förut, och människor som på något vis var inblandade i mottagandet blev helt förtvivlade.
     Namnlistor har undertecknats. Brev har skrivits. Med innebörden att…
     Detta går inte för sig. Det är inhumant. Det är inte det Sverige vi trodde oss bebo. Det är inte Sverige från Olof Palmes tid, vad det nu innebär. Värre är, det är inte det Sverige där vi verkade ännu hösten 2015!
    
Vi står inte ut. Så säger lärare, präster, sjuksköterskor, hyggliga medborgare med flera. På detta svarar regeringen: Vi har räddat landet ur kaos och kollaps!
     Lärare, präster, sjuksköterskor, hyggliga medborgare med flera säger då: Nej. Ni har utsatt dessa våra minsta för ohyggliga lidanden, ni skickar barn i döden, ni bryter mot vartenda anständigt budord som finns, och här står vi med unga människor som hellre tar sitt liv än tvingas ut på det plan där ni ställer dem.
     Då säger regeringen helst ingenting, och vad den tänker är obekant, men kanske spekulerar den i opinionssiffror. Det finns mindre hyggliga medborgare som kanske kommer att rösta på dem om de följer bödelsspåret. För visst, tänker de, visst är det bättre om det är vi som i helt demokratisk anda följer järnvägsspåren in i röken och dimman igen.

Namnlistor har undertecknats. Brev har skrivits. Vi står inte ut!
     Men regeringen svarar inte längre på brev.
     Det är väl inte det värsta som hänt. Nu är vårt land är på väg mot, inte kaos och kollaps, men mot fasa och fascism. Då är några obesvarade brev inte det värsta. Men det är en symptomatiskt illavarslande röksignal om vartåt spåret leder.
     När vi folket, hyggliga medborgare, frågar Ygemark och Fridolin: Är det verkligen såhär du vill ha det? då finns inte längre några svar att få från ministrarna.  
     Det är så maktokrater reagerar när de ställs inför en situation som borde vara, åtminstone, lite knivig. 
     Kring den kniven kan de fortsätta vrida sina små svettvåta fingrar. De har gott om tid. 

Den tiden är densamma som när vi inte står ut, medan barn tar sina liv och samhället pågår ungefär som förut.
     Som om det inte funnes någon orsak alls att vara rädd.
     Som om det enda abnorma som någonsin ägt rum var den solidariska hösten 2015 när människor följde humanitetens bud och hjälpte andra människor.

måndag, februari 06, 2017

Veteranen varnar


På Vänsterpartiet Dalarnas årskonferens den 5 februari fick jag ta emot veterannålen, för 40 års medlemskap. Det var ett stort ögonblick. Här är en längre version av det korta tal jag höll vid tillfället:

 

Det var under valrörelsen 1976 som jag gick in i en valstuga och sa att jag ville bli medlem. Det var med enorm energi jag jobbade i min första valrörelse, det var för övrigt första gången jag röstade i ett val också. Resultatet blev att Sverige för första gången på åratal fick en borgerlig regering… och på den vägen har det varit! 
     Nej, inte bara så. Idag kan jag tacka Vänsterpartiet för fyrtio fantastiskt roliga år. När man lägger ned så mycket tid på något, måste det såklart vara roligt också. Det har varit en lång och intensiv tid av kamp och glädje, med vänner och fiender. Ja, också fiender skaffar man sig i politiken. Är man överens om allting och håller med alla får man ingenting uträttat.  

När jag gick med i partiet var det under en tid då vi trodde, faktiskt på allvar trodde, att vi skulle bygga socialismen. Jag trodde jag skulle delta i det bygget under min livstid. Istället ser ni själva var vi har hamnat. Socialismen är längre bort än någonsin, ibland dödförklaras den. Kom då ihåg: det är inte vårt fel! ”Vad har Vänsterpartiet gjort för fel?” frågas det ofta, även av partimedlemmar. ”Vi är så dåliga, vi kommer inte ut i media, vi pratar inte på rätt sätt, vi bara förhandlar, vi har bara visioner och inga förslag…” Ja, ni har hört allt detdär. Men att kapitalismen är så stark idag beror inte på vårt parti!
     Det var inte bara vi som trodde att socialismen skulle byggas, den gången. Kapitalisterna oroade sig också för det, och de samlade sina krafter till en väldig motattack. Hela 80- och 90-talen var en segdragen tydlig klasskamp där de borgerliga genom media och politik blev allt starkare och vi gick på det ena bakslaget efter det andra. Motståndaren var välorganiserad, skicklig, och starkare än vi. Därför är det som det är idag. Vi har inte gjort fel, vi har gjort så gott vi kunde.  

Det kommer vi att fortsätta med, för det allra viktigaste idag tror jag är kampen mot fascismen. Istället för tron att socialismen kan byggas under min livstid tror jag idag att fascister kanske kommer att styra landet, under min livstid. Det är en verklig, fruktansvärd risk. Dethär behöver jag inte säga till er, vi är socialister och feminister allihop här i rummet, men jag säger det ändå: Vi måste stå emot fascisterna överallt, i alla församlingar, var vi än är. Vi får aldrig låna deras problembeskrivningar, aldrig gå in i deras argument.

     Kampen mot fascismen är i själva verket ingenting annat än kamp för rättvisa. För det är rättvisa folk ropar efter när de klagar över problemen i samhället. Det är rättvisa människor ropar efter även när de vill ha, även när de kanske inte själva vet det. Det är i den kampen som Vänsterpartiet måste vara med – i minst fyrtio år till. 
Riksdagsledamot Daniel Riazat fäster veterannålen medan  ordförande Cecilia Ronsten ser på

måndag, januari 30, 2017

Alternativ, ett offer för nationalismen


Alternativ var en gång ett progressivt ord. Alternativ Jul, där de hemlösa fick mat och sällskap. Alternativ Stad, för cyklister och gående. Alternativa media stod en gång för stencilerade häften med en annorlunda uppfattning är majoritetens av kriget i Vietnam och kapitalismen. I den första frågan lyckades de alternativa rörelserna vända majoriteten.
     Senare tog sociala media delvis över uppgiften att väcka opinion mot kapitalismens orättvisor. Samtidigt som andra sociala media väcker opinion för nationalism och rasism.
     Det är de senare som idag kallas ”alternativa media”. Självutnämnt, visserligen, men media i huvudfåran har raskt hakat på.
     Som om alternativet till den marknadsliberala kapitalismen vore något ännu värre.
 
Nationalisternas nättidningar och bloggar laborerar med något de kallar ”alternativa fakta”. Och huvudfåran hänger snällt med, igen. Förkortningen är ”altfakta”, vilket dessvärre låter som ett uppstickande debattprogram i teve när det i själva verket är vinklingar, personliga upplevelser eller lögn. 
     Här finns en utmärkt krönika om hur bland andra Sverigedemokraterna målmedvetet arbetar med vinklingar, personliga upplevelser och lögn. Enda misstaget i krönikan är att det kallas ”altfaktarörelsen” – som om det överhuvudtaget vore frågan om fakta, om alternativ eller om en äkta folkrörelse.
 
Viktigt för vänstern att komma ihåg detta, att aldrig gå i fällan och göra likadant. Vinklingar behövs i en politisk text, men personliga upplevelser ska beskrivas som just det, och lögn ska inte förekomma.
     Som poet trodde jag aldrig att jag skulle hamna i situationen att försvara fakta, korrekt sakinnehåll och statistiska uppgifter. Det är bara en av alla de positionsförflyttningar som denna mörka tid pressar oss till.
 
Att den privata beskrivningen av verkligheten haft så lätt att vinna respekt också i huvudfåran tror jag hänger ihop med den extrema individualiseringen i vårt samhälle. Att det alltid är din upplevelse som ska räknas är en god och stödjande regel för den utsatta enskilda människan, men genomförd i större sammanhang skapar den ett drivhus för rättshaverister och öppet mål för dem som har politiskt intresse av att verkligheten förvanskas.
 
Det finns alternativ till kapitalism. Det finns alternativ till en föraktfull, människofientlig politik. Alternativen heter mänskliga rättigheter och solidaritet.
     För att travestera Shakespeare, som var dramatiker och poet, så blöder alla när man skär i dem. Det är ett faktum.
 
Vassare vinkling på motståndet finns i Västerbottenskuriren

fredag, januari 27, 2017

Förintelsens minnesdag



Det jagas fortfarande i skogarna vid Sobibor
efter Shoah


Tiden etsades fast
trodde vi
dåtid, den tiden som vi sa.

Den går aldrig över.

Det som hände då
hände inte då
utan där,  
platsen som ständigt pågår.
Kroniskt där
femtio år senare
berättade de överlevande
vad som hände.
Röken stiger.  

Nutid är ett när
nu när vi bygger
tänker försöka bygga
en värld av värdighet, mänsklig
Försäkringen i vårt försök är
varslet från den tid som skulle vara fastetsad
men som inte går över.       

Borlänge 160501.


1.
Det började: Ni får inte leva bland oss.
Det förkortades: Ni får inte leva.

Ibland öppnades luckorna på tåget
vi såg bara deras ögon
som djur

Ni ska jobba på fabrik, sa vi till dem.
Sedan fick de se vad det var för fabrik!

Hårda transporter var det
på natten hade minst fyra dött
hur de nu lyckades med det


Ni får inte leva bland oss.
Ni får inte leva.

Här bor vi fint
det stod tomt efter kriget
judarna gjorde träsniderierna
de hade den här gatan
De var väl som vi
fast annorlunda,
de hade guld

Sedan var det Arbeits-Juden man träffade
Belzec kommer jag inte ihåg
men det var en judepojke som sjöng
satt i båt på floden och sjöng så fint.
Tänk att han klarade sig, det var roligt att höra!

Man förstod ju efteråt
hur hemskt det måste varit för dem
att begrava sina egna
                          
Vi är vi
de hade guld.
De begravde sina egna.
Förintelsen var hemsk
för dem.


2.
I omklädningsrummet fanns
graffitti på jiddisch
så att de började förstå

Sjukstugan hade en flagga med ett rött kors
så de inte skulle oroa sig
Kläderna skulle av förstås,
sen sköts de med nackskott

Den som var stark fick jobb
skyffla ut liken
på den tredje dagen drog han upp sina barn
i skyffeln

Zyklon-arbetarna bar det röda korset
det återanvändes
för sin lugnande inverkan

De erfarna jobbade vid ugnarna
sist i produktionslinjen
benmjölet slängdes i floden

Sången som vi lärde dem
”Vi har blivit ett med Treblinka”
finns inte en jude som kan sjunga den idag



3.
Fem tusen i månaden dog.
Såklart, det var för många i ghettot
sådär gick det ju inte att hålla på.

När tågen kom in
lastades de av på rampen
Ingen massaker fick förekomma,
det skulle stoppa upp processen

När dödsångesten sätter in släpper kroppen ut allt
men också de ångestdränkta kläderna behövdes.


gamle Snåljåp var där
Intet fick hejda takten mot gasen
Huvudprodukten i Mauthausen var sten
huvudprodukten i Auschwitz var död.
Produktionsekonomin visar att
förbättrade förhållanden ledde till
färre döda i Mauthausen, och mer sten producerad
färre döda i Auschwitz, och mindre död producerad.
Faktorer värda att väga in
i Snåljåps manufaktur.

Ett block var annorlunda
bara en fjärdedel av dem dog
Det var ovanligt i Auschwitz


4.
Det gick rykten.
Det var ju bara rykten!
Något rykte hörde man väl
i slutet av -44.
Tågtidtabellen visade fem timmar
mellan avlastning och avgång
då kunde man ju undra över ryktena.
Det är klart vi undrade,
men vi visste ju inget!

Det var som en vanlig resebyrå
barn under fyra år åkte gratis
fanns ingen Förintelse-budget på Mitropa.

Specialtågen går fortfarande
för gruppresor, precis som då.
Tågen beställdes av ministeriet,
vi visste ingenting.
Auschwitz var en av destinationerna på resan
det stod i tidtabellen
men då visste man ju inte
Ministeriet skickade iväg folk, kriminella, kanske judar
det visste inte vi
Men jag var av en viss betydelse,
utan mig skulle tågen inte ha kommit fram!

De visste vart de var på väg
vi visste inte vart de var på väg
fast det gick rykten
Femtio lastbilar på en kväll här i stan
vi visste inget
De visste, när de kom fram
och såg att ingen var där

Dödstalen är statistik
sånt visste vi ingenting om
Vi var ju inte där


5.
Etik i efterskott:
Självförvaltningen fungerade bra
Ghettot fungerade väl
gjorde det inte?
- Czerniakowskis dagbok
Va, finns den kvar?
Oj då


Stackarna på tåget, de fick åtminstone vatten
- Vem gav judarna vatten?
Vi gjorde det! Vi polacker!


Etik när den är akut:
Nej det går inte!
Vem tar hand om barnen
om vi gör uppror?




Under Europas mulna skyar
ser du lövhögen
mörka multnande blad
men det är skedar
små skedar

”Kunde du slicka mitt hjärta
skulle det förgifta dig”

Helena Duroj