fredag, december 01, 2017

Vi hade roligt; politik och poesi



Vi hade roligt...
det är vad jag vet bäst, hur roligt vi hade, vänner och kamrater. Vi festade och grälade, vi älskade och baktalade varandra, vi söp ikapp och kom med presenter, ja varje möte var som en liten present då när vi hade så roligt. Medan vi arbetade och kalasade trodde vi på ett bättre samhälle, eller åtminstone ett bättre parti, eller iallafall någonting som var bättre. Det kom bakslag och bakfyllor. Några muttrade om ”förr i världen” som om sorg vore något skamligt. Andra bytte fältslag och festsal, begärde bara att få arbeta vidare, vilket är ganska blygsamt, och att ha roligt, vilket anses vara pretentiöst. Men vi fick faktiskt bådadera genom flit och tur och våra underbara egon!
     Nej, jag talar inte om en förliden ungdomstid. Uppriktigt sagt, då fjantade man väl mest runt? Var tvärsäker på allting utom hur man skulle bete sig, hyste felaktiga förhoppningar om ofördelaktiga medmänniskor och blev rädd vid fel tillfälle. Visst var det ofta roligt också då, men inte som den gyllene medelåldern när linjen och riktningen var klar, ansvaret och medvetenheten fanns och med dem generositeten, och så mer pengar att festa för... Det var då vännerna kom. De ersatte en del av de borttappade ungdomsvännerna, och vi trodde att vi skulle bli ålderdomsvänner. Det ligger nära den mest svårutrotliga av ungdomens missuppfattningar, den att någonting som helst skulle visa sig varaktigt.

Vi hade roligt...
Medan vi blev valda och bortvalda, insjuknade eller fick sparken, blev svikna eller förälskade, hela den tiden var det, sanna mina ord, arbete och fest! Kamrater försvann, de flyttade eller bytte parti eller familj, vad de nu hittade på, men kamrater kommer nya. Det är vännerna som blir kvar. Så är det, för ett tag.
     Vännerna planerade för nästa jul eller nästa semester, gratulerade varandra till nya jobb eller barnbarn, böcker eller medaljer. Visst pratade vi lite skit om varandra, men vi beundrade oss själva alldeles oerhört och drömde gemensamt om den underbara pensionen, då när vi skulle flytta till Malung eller Malaga och odla aubergine och honung, dricka tequila med regnbåge, slå ogräs och nazzar med lie, äntligen få tid att vara med varandra och skriva revolutionens och vår egen lysande historia.  
     Vi kom på fest med Alsacevin och cigarrer, eller reste till varandras lantliga hus med dockor, solfjädrar eller dagsverken. Vi skrev ner våra middagsrecept, korrekturläste debattartiklar, bytte hembränt mot tavlor och anlade små trädgårdar, men den vackraste trädgården var varandra och det bästa receptet hette glädje.

Vi hade roligt...
och tack var det hör vi fortfarande av oss till varandra bara för att höra hur det är, för tillfället. Politiken är mest skit men det ingår – hur är det då med hälsan och livhanken, det viktigaste vi har? Möjligen har vi också varandra, men inte för så länge som vi trodde. Nu ser vi inte längre fram emot delad ålderdom på serviceboendet Röda Rullatorn, inte nu när vi hoppar till när telefonen ringer och dröjer med att svara eftersom det kan vara från kliniken, det kan vara färdigt nu. Eller, det kan ha hänt något ännu värre än vi väntade oss.
     Att säga ”vi hade roligt” - är inte det, det sorgligaste som finns?
     Nej. Det sorgligaste vore att säga: vi hade inte roligt.

fredag, november 17, 2017

#Metoo. Maktspelet.



#Metoo. När yrkesgrupp efter yrkesgrupp avslöjar sitt läge i det patriarkala träsket har folk frågat efter politiken. Och snart är den här, redogörelsen för ”Maktens korridorer”. Det säger sig självt att könet som maktmedel används även där. Det är i någon mån förvånande att det inte används i synnerhet där, eftersom hela branschen handlar om makt. Men kanske är det så att människor i maktens korridorer har större tolerans för maktspel just därför att det är förväntat. 

Fyrtio år i politiken, på olika nivåer och i olika sammanhang, ger mängder av minnen. Men jag kan inte komma på tillfällen då jag trakasserats sexuellt. Kanske en oönskad handpåläggning under en fest, men faktiskt inget som jag minns.
     Bara den vanliga patriarkala förminskningen.

Det gäller mitt eget och andras partier i vilket sammanhang som helst.
     Tillrättavisningar. ”Men nu pratar vi ju om…” ”Det finns ingen anledning att dra in såna argument”
     Milslånga förklaringar. ”Vad detta handlar om är i själva verket…” ”Om du går till grunden med problemet så ska du komma ihåg att…”
     Att vara med i ett politiskt parti är att gå i skola hela livet. ”Nej du, dethär har du inte läst på!” eller: ”Vad roligt att du är så bra påläst!”
     Reaktionerna på kvinnors synpunkter: man kan skoja bort dem, flörta istället för att lyssna, eller helt enkel hoppa över dem och bemöta mannen som hade ordet strax innan. Upprepandet av vad män säger: ”Som Johan sa… Instämmer med Anders här… Peter sa detdär på ett bra sätt… Jag tycker vi lyfter Mickes förslag…” – om då kvinnan skriker att det var faktiskt hennes förslag blir det höhöhö och farbroderligt överseende. ”Klart att du får vara med också Ulla.” Höhöhö.
     Till det mer infama hör försöket att smickra genom att kritisera andra kvinnor: ”Ja du är ju vettig men Marie bara gastar” ”Du som är så klok kan väl förklara för Nina att ingen lyssnar på henne när hon…”
     Som ung kvinna kan man också bli itutad att man har alla chanser att gå framåt om man bara håller sig till de rätta åsikterna och de rätta männen. ”Energiutskottet är helt rätt för dig Emma, det behövs en tjej där!”

All kvinnligt kodad erfarenhet nedvärderas som tyckande och känslosaker, samtidigt som de verkligt Fina Killarna blir närmast gråtmilda när de ska bedyra hur väl de förstår ”kvinnors villkor”. Avbryter du dem då med att deras synpunkter i frågan helt enkelt inte är särskilt intressanta blir de kränkta och förklarar att världen aldrig kommer att bli bättre om tjejer som du inte lär er att lyssna.
     Det känns som om jag tillbringat fyrtio år med att lyssna. Och då är jag inte någon anmärkningsvärt tillbakadragen typ. 

Ska vi verkligen bli som dom? funderade vi över. Måste vi sluta lyssna, bli ohövliga, avbryta, tala enbart för att märkas, ignorera dem och bara citera varandra? Finns det inget hyggligt sätt att bryta dominansen?
     Det måste det ha gjort, för könsfördelningen i politiken har förändrats väldigt mycket under denna tid. Men det är fortfarande kvinnor som lämnar sina uppdrag i förtid, det är fortfarande män som undrar ”vad problemet är”, och du kan som kvinna aldrig vara säker på att könet inte ska komma att användas som ett vapen.

torsdag, november 02, 2017

För Sverige



FÖR SVERIGE*

Förlorarsverige!
vi som bävande passar oss,
huttrande förpassar oss
till väntkurer och bårhus

Förmodarsverige
komponerar konsten att vinna
genom att låta som den som vunnit!
Ett simpelt exempel på sympatetisk magi,
ett eko ur Forntidssverige
med förödande verkan
på den glömda längtan
som gömd ska glöda i Framtidssverige
Eller var det endast enfaldens anläggande av skyddande likhet:
förmodligt vinnarläte?

Förlorarsverige
låter det pågå
det är hennes enda brott,
förutom morden begångna i och av Norden
ute på öarna.
Förlorarsverige sitter i inlandet, åderlåtet och ångerfullt 
post allting vi hittills känt till
och posten förutan.

Inne i landet som ingen vill känna till
bävansväntar förgängelsesverige
anlupet av förbuskningssverige
storkapitalisternas beslut
Hundra gubbar får gå! – är redan historia
Bestående är vår dybotten, allt fult som yvs i sly
rådjur, snokar och mygg

Förmodarsveriges bankmän
mäklar sig till utlösning
grabbgängen och älgtjuren
exploderar till och med
i brännvinsproletariatets skogar.
Skam är vad de saknar,
livsstilsidolerna

I förblödarsverige
rörs gula löv upp över järnvägsspåren
Tågen når inte fram
Styrelseordförande svarar:
SPÅRET ÄR SÅLT
i förmodan om att låta som vinnaren
Så ska det låta
i anpassningens sammanblandning
Så mycket bättre
när man åtrår och håller
tonfallen från ovan

Förmodarsverige saknar såväl spår som skam
navigerar trolöst konjunkturbundet
inom ekonomins nekrofili
Glasstad och plastpalats vann
där liv saknas idoliseras STILEN.

Så håll: Tonartsbyte
är väl segertecken?

Förlorarsverige är älskansvärt
som en övergiven, som en föräldralös
som en internt asylsökande ensamkommande
vilka vi än var och vad vi än gjorde, så är det
inbiten historia, medlevt envis, som spirar
ur våra åkrar, våra sår och spår

Förlovadsverige, lovad vare
Det goda landet
som bara har gott om
tiden, den till synes stilla
 i varje håla där varje dåre
vågar varje tramp på landsvägen
varje trucklunch vid avigsidan
varje arbetsseger för maskin och människa
Det moderna landet där skolan läggs ned
och öppnar på nytt, där lanthandeln stänger
och öppnar på nytt
Det frånflyttade landet
som möjligen öppnar på nytt

Försonarsverige
heter hon inte

Som ännu inte osams
kan vi inte sonas
inte utan strid
inte förrän det blir möjligt
för flertalet
i Befolkningssverige
att inte ständigt besegras
inte förrän vi finner
tonartsbytet
i realtid

*Uttrycket Förlorarsverige förekom i en tidningsartikel skriven av en borgerlig socialdemokrat. Det är han och hans gelikar som här kallas Förmodarsverige